Då var det dags för dagis

Idag skulle Emma börja dagis igen. Jag har varit lite ängslig över detta. Emma ska börja i en ny grupp, men känner nästan alla lärare tror jag och de flesta barnen också. Emma är lite blyg av sig och tycker inte om stora grupper och det har gjort mitt mammahjärta lite oroligt. Emma har frågat mig varje dag sedan pappa började jobba om hon skulle till dagis och varje dag har jag lugnt sagt, inte än och då har jag sett hur jag fått ett stort leende tillbaka. Därför har jag bävat lite för denna dagis start.

Jag kan dock glatt meddela att det gick som en dans att lämna henne på dagis idag, det var nog mer hennes mamma som behövde tröstas. Jag tyckte det kändes tomt att lämna henne idag och ska jag vara lite ärlig så vet jag inte vem som var lyckligast när jag klev in på dagis och skulle hämta henne. Jag, en fjantig känslomässig mamma, min stora dagisflicka Emma eller hennes lillasyster Lillie som försökt leta efter Emma hela dagen utan att ha hittat henne. När vi alla satte oss ner mitt på lekplatsen där det virrade omkring av alla dagisbarn och kramade varandra länge så sa Emma plötsligt; mamma jag har saknat er och Lillie nu vill jag hem och leka med bara dig. Då brast mitt mammahjärta och min lilla Lillie sträckte upp armarna till Emma och visade tydligt att hon tyckte att mamma skulle rycka upp sig så att hon och storasyster kunde åka hem och leka.